Igår var verkligen en märklig dag. Tankar och åsikter sattes på sin spets. Något det leder inpå var tankar på avslut. Tror att de flesta skriver under på att vi tycker det är viktigt. Ett avslut på ena eller andra sättet. Men det sättet att bara lägga locket på utan någon som helst förklaring godtas inte.
För ca 2 år sedan träffade jag en människa som plötsligt en dag bara slutade höra av sig. Runt jul va det som första locket lades på. Jag va förtvivlad, visste att han mådde lite dåligt från och till, men va det något med MIG? När det till slut blev kontakt mellan oss lovade han, det hade inte med OSS att göra.
Så bra, tänkte jag, då ska jag finnas här för honom. För mellan oss va det ju bra. Sa han. Han lovade att alltid säga om det va något fel, att inte bara dra sig undan. Det varade till påsk. Och ärligt, jag har inget minne av den våren, vet att vi va i Stockholm, att det va kallt som attans där, men va vi gjorde? Det får fotona påminna mig om.
Veckan innan påsk skulle han komma till mig på lördagen. Han kom inte. Ringde inte. Svarade inte. Poletten trillade ner för lilla mig. Aha, en gång till. Fast han lovat.
Så jag skickade ett sms (ja, det va ju inte bästa kommunikationen, men hey, killen svarade ju inte) förklarade hur jag kände och tack och hej för mig. Där tycker jag att det så småningom ligger på honom att kontakta mig, prata eller whatever... ge mig ett avslut. På något sätt bekräfta. Inte ett ljud. Råkade springa på honom på stan nån dag senare, han lovade ringa.
Pft...tss...
Senare träffade jag en annan person som jag föll huvudstupa för. Tyvärr föll han inte lika hårt. Men jag säger som så, att ska man bli dumpad ska man bli dumpad som han dumpade mig. Vid första känslan av osäkerhet sa han det till mig. Lät mig inte UNDRA. När jag skulle hämta mina saker sattes det inte bara ut på trappan för man skulle slippa faca. Han svarade när jag ringde (och nä, jag ringde inte ner honom, fanns det ju ingen anledning till, för där va inga frågetecken, men jag vet att han svarat om där varit)
Jag har fått mitt avslut med "kille nr 1", men inte av honom, det är han fär feg för, jag fick det från en annan fin människa som kontaktade mig i våras och vi fick kräka och bena ut, spy galla och ja... ut med allt det där som ville ut. Känslan att på något sätt försvara sig gjorde att jag kunde avsluta. Tack fina fröken K!
Igår hände det vissa saker som gav tillbaka olustkänslan. Känslan att man inget är värd. Utebliven respekt från en annan människa som man verkligen tycker man själv gett det till. Det va så lite jag behövt för att slippa känna så.
När vi imorse insåg att vi ältat sönder och samman detta kunde vi inte annat än att skratta. För va ska man göra? Man kan ju inte ändra en annan människa. Det är bara jag själv som kan bestämma hur jag ska bemöta det. I detta fallet bemöter jag det med kärlek. Önskar var och en "inblandad" det allra bästa som är menat.
Imorgon är det torsdag! Det betyder att dagen efter är det fredag och då drar Nagelpala till Södertälje på lite dekorationskurs. Ska bli sååååå himla kul!
Och sen ska jag börja med nedräkning till våren för då ska jag tydligen till Amerika. Säger en uppmuntrande gök i Småland;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar