Dekorationskurs

Den 15e var vi ju på kurs i Södertälje. Det tar lite tid för mig att samla mig så pass att jag kan redogöra för det bara;)
Tågresa på ett par timmar först (kom-i-håg: man kan ta flyget till Stockholm och sen tåg ner till Södertälje, Det går förmodligen snabbare!) men, men... fram kom man ju och det va ju det som va tanken. Fredagskvällen tillbringade vi med att kolla Södertäljes utbud av affärer. Kan ju tillägga att det gick sjukt snabbt. Inget vi inte sett innan alltså.
Men sen placerade vi våra små nätta rumpor på "Ceasars". En Italiensk-Amerikansk restaurang dit ni kan styra era steg om ni skulle råka befinna er på denna plats. Vi funderade starkt på att adoptera den ena servitrisen, hon hade liksom bra koll på vad ordet "service" betyder.
(Jag kan tillägga att inga vampyrer har närmat sig oss på 2 veckor. Började med vitlöksbröd, med tzaziki. Som bekant;) är där ju vitlök i tzaziki. Sen beställer vi in deras specialhamburgare men gjorde den liiite mer speciell genom att beställa "lite" guacemole som tillbehör...) (yammi...)

På lördagen va det då kurs i 3D-dekorationer i akryl. Ingen mindre än Pepijn Borell höll i detta. (Jag blev förälskad på två röda men det har man ju inget för... Som sagt... jäkla slöseri på snygga karlar...) Han har hyfsat koll på det här med nageldekorationer:
                                           

För er som inte bygger naglar själv så fungerar det som så att man tar en tiny-viny liten akrylklump och formar t.ex. som ett litet blomblad. Sen tar man en liten klump till och gör nästa blad. När man har grunden med de olika bladen bygger man vidare och formar upp dem så de verkligen blir i 3D. Med olika färger på akrylen får man skiftningar som gör att de ser ut som små... ja, konstverk.

Jag bjuder då inte på något av det jag själv gjorde. Sååå kul ska vi inte ha det;)

Sammanfattning av dagen var att jo, det va kul att göra dessa små blommor och få reda på knepen. Men jag kommer inte tvinga er till utstående blommor på naglarna när ni kommer till mig. Det roligaste var att få träffa folk som jobbar med samma som jag gör och såklart att få inspiration överhuvudtaget.

Fullt ös.

Har varit full ös på salongen för mig idag. Ääääälskar när det är så (bara man hinner andas emellanåt. Och det har jag fått idag) Jag håller på att öva på fransförlängning. Hur kul som helst. Men kan inte låta bli att undra vad de sysslar med som håller på i flera timmar, känns som jag måste göra fel! Har inte tagit mer än en timme en enda gång.... hm.... ska konsultera min kära kollega imorgon.

Imorgon! Imorgon när vi drar till Södertälje på dekorationskurs. Har inte dekorerat naglar på allvar sen förra seklet juuue;) Ska bli så kul! Framför allt att jag och Diana ska göra det ihop. Det var hur länge sen som helst vi gick kurs tillsammans.

En kund idag frågade om jag fått tillbaka många "gamla" kunder när jag gjorde min nystart i våras. Jo, jag ska verkligen inte klaga. Inte alla såklart, men en hel del. Och som jag sa till kunden idag är det nog det som gjort mig gladast. En så stor bekräftelse. Att dom vill komma tillbaka till just mig!!

Va rädda om varann därute!

Nu ska jag käka kvällsmat:

För detta ingår väl NÅGONSTANS i kostcirkeln?
;)

How about ett lidet auvsluuut??

Igår var verkligen en märklig dag. Tankar och åsikter sattes på sin spets. Något det leder inpå var tankar på avslut. Tror att de flesta skriver under på att vi tycker det är viktigt. Ett avslut på ena eller andra sättet. Men det sättet att bara lägga locket på utan någon som helst förklaring godtas inte.

För ca 2 år sedan träffade jag en människa som plötsligt en dag bara slutade höra av sig. Runt jul va det som första locket lades på. Jag va förtvivlad, visste att han mådde lite dåligt från och till, men va det något med MIG? När det till slut blev kontakt mellan oss lovade han, det hade inte med OSS att göra.
Så bra, tänkte jag, då ska jag finnas här för honom. För mellan oss va det ju bra. Sa han. Han lovade att alltid säga om det va något fel, att inte bara dra sig undan. Det varade till påsk. Och ärligt, jag har inget minne av den våren, vet att vi va i Stockholm, att det va kallt som attans där, men va vi gjorde? Det får fotona påminna mig om.
Veckan innan påsk skulle han komma till mig på lördagen. Han kom inte. Ringde inte. Svarade inte. Poletten trillade ner för lilla mig. Aha, en gång till. Fast han lovat.
Så jag skickade ett sms (ja, det va ju inte bästa kommunikationen, men hey, killen svarade ju inte) förklarade hur jag kände och tack och hej för mig. Där tycker jag att det så småningom ligger på honom att kontakta mig, prata eller whatever... ge mig ett avslut. På något sätt bekräfta. Inte ett ljud. Råkade springa på honom på stan nån dag senare, han lovade ringa.
Pft...tss...
Senare träffade jag en annan person som jag föll huvudstupa för. Tyvärr föll han inte lika hårt. Men jag säger som så, att ska man bli dumpad ska man bli dumpad som han dumpade mig. Vid första känslan av osäkerhet sa han det till mig. Lät mig inte UNDRA. När jag skulle hämta mina saker sattes det inte bara ut på trappan för man skulle slippa faca. Han svarade när jag ringde (och nä, jag ringde inte ner honom, fanns det ju ingen anledning till, för där va inga frågetecken, men jag vet att han svarat om där varit)
Jag har fått mitt avslut med "kille nr 1", men inte av honom, det är han fär feg för, jag fick det från en annan fin människa som kontaktade mig i våras och vi fick kräka och bena ut, spy galla och ja... ut med allt det där som ville ut. Känslan att på något sätt försvara sig gjorde att jag kunde avsluta. Tack fina fröken K!

Igår hände det vissa saker som gav tillbaka olustkänslan. Känslan att man inget är värd. Utebliven respekt från en annan människa som man verkligen tycker man själv gett det till. Det va så lite jag behövt för att slippa känna så.
När vi imorse insåg att vi ältat sönder och samman detta kunde vi inte annat än att skratta. För va ska man göra? Man kan ju inte ändra en annan människa. Det är bara jag själv som kan bestämma hur jag ska bemöta det. I detta fallet bemöter jag det med kärlek. Önskar var och en "inblandad" det allra bästa som är menat.

Imorgon är det torsdag! Det betyder att dagen efter är det fredag och då drar Nagelpala till Södertälje på lite dekorationskurs. Ska bli sååååå himla kul!
Och sen ska jag börja  med nedräkning till våren för då ska jag tydligen till Amerika. Säger en uppmuntrande gök i Småland;)

 Lite såhär har det känts för mig idag.

Jag vet att man ibland måste va lite nere för att uppskatta när man är uppe. Jag skrev som status på Facebook idag att jag "blir så TRÖTT". Genast får man glada tillrop och busvisslingar. Bland annat detta som jag fick från en kund som fick agera försökskanin för fransförlängning till mig idag:

"Jag kan inte förstå att du blir trött. Du är ju alltid så sprudlande glad och positiv. Vädret har ju varit strålande. Du ska se att du känner dig piggare i morgon. Här går jag hemma och flirtar med Christer men han tycks bara vara intresserad av fotboll. Lev väl!"

Christer är ju karl. Varför ska han se att hon just fått världens flirtigaste ögon. Det är ju ändå fotboll på TV;)

Imorgon är jag inte nere längre. Jag begränsade det till bara ikväll. Så får man lov att göra. Faktiskt.

Tack alla mina söta, fina vänner för att ni är ni ♥

Den sjätte oktober tvåtusenelva.

Min älskade lillasyster fyllde år igår. Idag när vi pratade sa hon att det va "the best birthday ever".

Vid lunchtid kom hon med tåget från Malmö (ja, kära malmöbor, tågen GÅR faktiskt på båda hållen. OCH tar lika lång tid, som när vi åker in till er! Mohahaha...;)) Hon letade sig fram till Salong Bergman.

Där väntade bubbel och massor av skratt och fnitter.

Och, kära Ni, nu tog söta Miss Magda hand om henne. Slingor och klippning för lillasysteryster.

Och efter en god Maltesmacka (och ännu mer bubbel) fick hon en liten manikyr på tassarna.

När hon sen frågade om jag kanske kunde hjälpa henne att lägga lite ögonskugga.... hm, lite tveksam va jag eftersom jag inte räknat med det och hade saker med mig. Men vaddå, det får bli som det blir, tänkte jag....

Om jag säger så, att Jean-Carlos godkände ICKE;) ;)

En halvtimme senare hade vi en uppdaterad lillasyster och en uppdaterad Makeup-pala.

SÅÅ inspirerad jag blev! Oh... va kul!! 

Sen hoppade de uppdaterade systrarna på tåget till Malmö (som sagt, nu vet alla att det går åt båda hållen ju) ,för att efter en måltid på S:t Gertrud kolla in Junkiesarna.

Med sig på scen hade de först Ted Morris. Hans musik hittar ni HÄR. Det va lugnt och sansat. Lite för lugnt verkade vissa tycka som gjorde allt för att överrösta. Trist.

Jag ska hålla gluggarna öppna för att få höra honom igen iallafall!



Foto: Lars Brundin

Och seeeen..... var det selebert besök från landet i väster minsann.
Let me introduce*trumvirvel*: Mr Willie Nile! 
(och ja, ljuset måste varit starkt där längst fram)
Jag ska erkänna att jag inte hade jättekoll på lille wille innan, men det får jag skämmas över nu när jag kollat hans hemsida och liksom inser vad han pysslat med. Spelat med Bono och Springsteen och dom dära ni vet... haha... nädå Pala, du har bra koll på andra grejer du!
Hursom, igår spelade han ihop med Dimestore Junkies då ju. Och åh, vilket ös det va!
Tyvärr är inte den lokalen på S:t Gertrud optimal för detta, jag såg inte ett smack. (Jag sa iofs att jag ju faktiskt sett dessa människor innan och kanske skulle kunna nöja mig med att höra men jag tycker ju liksom om att se hur kul dom på scenen har. För sånt smittar ju faktiskt som bekant)
Jörgen (blondinen på fotot) sa efteråt att det fantamej va den bästa konserten han varit på. Jag skrattade och funderar på hur man räknar sånt. Jag som då aldrig kommer se en spelning från det perspektivet (scenperspektivet) har jag då på något sätt sämre odds att få va med om det allra bästa? Jaha ja, det blir kanske att ta lektioner i något instrument då. Undrar va jag skulle kunna spela.... Kastanjetter kanske?
Hursom... nu glider jag ifrån ämnet...
Fast ämnet musik tog faktiskt slut där iallafall. Underbart TREVLET va det!

Och lillasysteryster då. Som sagt, hon hade en fin dag lilla tösen, och jag är glad att jag fick dela den med henne.
Lööööv jo din lilla loppa :)

Kaffekaffekaffe.

Vaknade till doften av nybryggt kaffe. Vilket är komplett omöjligt då syrran, där jag nu sovit över, förmodligen inte ens äger en kaffebryggare. Dom har en kaffemaskin. Ni vet en sån hightech som maler bönerna själv och förmodligen även skulle kunna plocka och rosta dom om det skulle behövas. Har antagligen kostat en rejäl slant den där rymdfarkosten. Och nu tänkte jag bjuda på en historia som handlar om den.
Den och jag är inte kompisar. Alltid är det något jag inte fattar som ska göras. Vatten ska fyllas på. Spillfatet ska tömmas. Och monteras. Etc.
En gång stod det på displayen att "fyll på bönor". Detta var på morgonen. Paulas hjärna hade inte börjat funka än. Jag ropade till syrran som sa att kaffet stod i kylen och att det bara va att fylla på i facket till höger. Det gjorde jag. Men det stod fortfarande att jag skulle fylla på bönor.
Uppgiven ropar jag till syrran som sömndrucken kommer ut till mig. Hon lyfter på locket och kikar ner i facket. "Bönor Paula. Hela bönor skulle du fylla på med. Den maler ju själv."
Alltså, jag hade tagit malet kaffe och hällt i. När man öppnade kylen var det den paketen med kaffe som fanns. Inget annat. Så jag tog ju den helt automatiskt. Det va ju inte så kul då. Lite juxigt att få maskinen ren. Men efteråt har vi skrattat åt det och jag har fått äta upp det gång på gång. För hur tänkte jag där? Vad trodde jag att den där kvarnen var till?