Not always strong.

Känner mig förvirrad och maktlös. Känns som om hur jag än gör så blir det fel. 

Får hela tiden höra hur stark jag är. Men tänk om sen styrkan är slut nu? Vem tar då över?

Det senaste jag hörde va: "du måste ha tålamod". Jag förlät honom för de orden för han har inte varit med från början. Han har inte sett mitt tålamod. Hur jag slåss, bråkas för att sen bli sams. Faller och reser mig. Hyperventiletar i ångest för att samla mig och djupandas. Jag förlät honom för jag vet att jag haft ett enormt tålamod. Jag har säkert gjort fel på vägen men försöker rätta till efter hand.

Men jag har kommit till en punkt där jag varken vet ut eller in. Det känns som om jag slutar slåss förlorar jag både henne och mig själv. Fortsätter jag såhär så kraschar jag. Och då förlorar hon mig.

En dag i taget. Tiden får gå. Ska försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. För hennes skull. För det är mitt jobb. Och en dag ska hon väl fatta vad det är jag sysslat med. Den dagen är jag mormor skulle jag tro.......

Orka.

                    Need a vacation.

Sjöbo Marknad.

En gång om året finns det en och en halv dag då jag alltid är ledig. Har jag ingen annan ledighet inplanerad så har jag åtminstone halva tors och fredagen i marknadsveckan. Och för att förstå varför och själva grejen med det måste man nästan va från Sjöbo. Så sägs det iallafall.

Ja, jag är uppväxt i Sjöbo. Inga värderingar i det. Det va väl inget fel i att växa upp här men för mig är det Ystad som är hemma. 

Men igår när jag cyklade genom byn, ner till min vän som bor kvar, tänkte jag att det ändå finns en gnutta kvar i mitt hjärta.

 När jag tog svängen in på 'vår' gamla gata, skymtade lilla bäcken vi så ofta hängde vid. Tog nästa sväng vid Posten, som är ett 'Barnens hus' nu. Och förbi min mellanstadieskola som gått från en ganska tråkig svart-och vit asfaltsklump till byggnader inklädda i tegel. Ner genom gator jag inte cyklat på sen 20 år tillbaka. Ser husen med helt andra ögon. Med positiva ögon. Har alltid undrat hur man kan flytta till Sjöbo och speciellt flytta TILLBAKA.... Men jag kan nog förstå det nu efter min lilla cykeltur igår.

Och när vi sen gick ner till marknaden kunde jag ju inte annat än tänka lite att den liksom är "vår". Hur folk ändå vallfärdar hit för spektaklet. 

Älskar att gå i gångarna och titta på folk. För det är det jag gör. Det är inte så mycket sakerna och tingeltanglet jag vill åt. Utan det är människorna. Var finns dessa under resten av året? Vilken sten har dom krupit upp ifrån?

Lilla Fröken A har fått växa upp med marknadskänslan. När hon va liten åkte hon till mormor och morfar redan på onsdagen. Då gick dom på kvällen ner och tittade lite när knallarna anlände. Sen är det torsdagen och fredagen som man kommer och går. Måste säga att vi alltid känt oss mer än välkomna hos mina föräldrar just under marknaden. Aldrig måsten eller krav utan man lullar runt som man vill. Kommer och går som man känner.

Igår va jag då hemma hos Lotta och hennes familj. Grillning, gott vin och en himla massa ungar som plötsligt bara skrek "Paaaala. Paaala. Åker du den karusellen med mig. Eller den med oss. Eller......" 

Men nä. Jag åkte inga karuseller. Njöt istället av att jag slapp ta fajterna med gnäll.

Nu är jag på väg hem. Hem till Ystad. Men om ett år är jag i Sjöbo igen. Förmodligen innan också ju. Men garanterat om ett år.

Underbara söndag.

Det va inte länge sedan jag hatade söndagarna. Dom va oftast förknippade med ångest och ensamhet. Och även om jag sitter ensam nu också sitter jag här med tacksamhet och frid.

Lilla Fröken A va hemma i helgen. Med sig hade hon goaste killen man kan hitta. Eller ja, det vet jag ju egentligen inte men det va intrycket jag fick iallafall:)

De skötte sig själv men vi möttes upp för gemensamma måltider hela tiden. Så mysigt det va. Jag vill ha det såhär alltid!!

Mycket strandhäng. Dock va vi ganska ensamma denna söndag. Och då kan jag säga att det va nog sommarens behagligaste klimat just idag. Enligt mig;)

Åh.....solvarma plankor på bryggan. Skratt från småtjejerna som gör att jag inte kan låta bli att fnissa själv. Fingrar som pillar mig i håret och solen som vill leta sig genom mina stängda ögonlock.

Jag längtar till jobb imorgon men jag vill ha fler sådana här dagar vi fick denna helgen. 

Tosselilla.

Två semesterdagar.

Eller nä, skojade bara, har 8 sammanlagt :)

Idag kör vi en dag på Tosselilla. Fastnat på badlandet såklart. Såklart om det är två små baddjur med.

Minns när vi var här när vi va små. Oj, vad det växt sen dess! Kommer ihåg att jag vågade mig på en vattenrushkana efter många om och men. Precis när jag skulle landa i vattnet kom en pojke för snabbt efter mig så hans fötter landade i min rygg. Aj.

Minns att jag blev ledsen och att min mamma skällde på mig. Varför jag fick skäll har jag ingen aning om. Var aldrig nån som förklarade för oss när vi va små. Ingen som såg till att barnet faktiskt förstått vad som vart fel.

Jag vill tro att jag för det mesta gjort det klart för Lilla Fröken A, vill tro att jag gjort vad som står i MIN makt iallafall att det ska bli bra. Sen fick jag aldrig nån handbok på BB. Ingen som kunnat coacha mig. Har handlat efter egen magkänsla. Kanske kunnat göra annorlunda i mycket men jag hoppas att min kärlek ska uppväga de misstagen.....

Att vara rädd. Om det man har.

Så fort saker kan ändras. En olycka. Ett snedsteg. Människor i perferin som inte förstår vad de har. Vad som är värt att vara rädd om. 

Längtar efter mitt barn. Så mycket tid som slösas. Vill bara att hon kommer hem nu. 

Jag vill kunna krama min flicka varje kväll. Stryka min hand över hennes kind och berätta att jag älskar henne. Höra hennes andetag innan jag somnar. 

          

Så många som inte har det du har. Va rädd om det. Krama en extra gång. Säg det du vill ha sagt innan det är försent.