Sättet som vuxna (mest föräldrar) är mot barn överlag. T.ex. blickar, sättet att säga vissa grejer till barnet, regler och sättet att prata om barnet inför andra.
Detta är Lilla Fröken A's egna förklaring. När jag bad henne skriva ner det klottrades även följande ner:
Mamma:
En omänsklig varelse som gillar katter, duntäcken och varelser från samma art. Gillar även Lilla Mig:)
Omänsklig?? Det måste va något positivt? Och varelser från samma art? Är det mamma-arten då eller hur ska jag tolka det?
Jag ska bjuda på en liten historia från det att hon va ca 3,5 år:
En morgon vi skulle gå till dagis frågade jag henne om vi skulle ut och resa, vart hon då skulle vilja åka. "Eh...till pappas jobb", svarade hon. "Ja lilla gumman, världen är ju inte större för dig", sa jag.
Vi började med att stoppa mynt i sparbössan så vi skulle kunna åka någonstans sen. Så en dag sa jag: "Ska vi inte åka till Paris!??"
"Nä, jag åker hellre till mormor", blev svaret. Senare på dagen frågade hon: "Var bor den flickan?"
"Vilken flicka?" sa jag
"Paris."
Hon trodde Paris var en person! (idag har vi ju full koll på att det FINNS barn som blivit döpta till detta. Men det hade vi inte lika bra koll på då:))
Jag tog fram kartboken och försökte förklara hur världen såg ut. Det har inte blivit Paris. Inte än. Men Egypten och Turkiet. Och går allt som jag vill åker vi till Venedig till våren. (där va också en söt kommentar, när jag för bara ett par månader sen åter hade ett önskeresmålssamtal med henne. Hon skulle säga att hon ville till Venedig. Men det råkade bli Ven. Tja, jo...jag åker gärna till Ven också!:))
När hon va hos mig i helgen gjorde vi naglar på henne. Dom blev så söta.
Nu ska jag sluta prata om mitt barn. (Men man kan väl säga att jag tagit igen på lite av de uppdateringarna på Facebook där jag INTE skrivit om henne;))(Och vet ni, hon kräker och sover dåligt ibland hon med. Fast det behöver ju inte mina 250 vänner veta;))
