För 15 år sen va det mitt livs lyckligaste dag idag. Jag fattade det inte då men jag förstår nu att det va det. Nu för 15 år sen vandrade jag runt med värkar. Jag va så ung. Så ovetande.
Nu sitter jag och väntar på den lilla varelsen som i 15 år har vänt upp och ner på min värld. Fortfarande så självisk som det lilla barnet är. Så ofta oförstående om andras människors känslor.
Jag sitter med klumpen i halsen och känner mig inte alls så upprymd och förväntansfull som jag borde.
Tar yogan till hjälp. Sluter mina ögon och fokuserar på 3:e ögat. Börjar djupandas. Mitt på Centralstationen i Malmö.
Vill gråta när minnena från hennes förra födelsedag dyker upp. Sudda sudda sudda. Nä. Dom kommer för alltid sitta kvar som ärr.
32 mil i bil upp till henne. En timme i en anonym matsal och en främmande man (som förvisso var väldigt trevlig och kom att va till enorm hjälp sen) Packa upp presenter. Kallprata. En kram.
Sen 32 mil hem. Ångest. Att behöva lämna henne kvar.
"Om vi inte gjort hela den resan, hade jag ju inte varit där jag är idag. Nu när jag mår bra," säger Lilla Fröken A till mig. Och hon har rätt, det vet jag. Önskar bara vi haft en annan väg vi kunnat välja.
För exakt två år sedan förstod jag hur ont hon hade. Allt jag gått och trott, känt på mig och försökt fajtas mot, bekräftades. Det for av hennes mun i bilen på väg fr Malmö på hennes 13-årsdag. Efter det gick det bara utför.
Men nu är det bra.
Vi är inte i land. Men vi är nära.
Och den dagen hon förstår mig, vet jag att hon är vuxen. Men inte än. Vill inte ha henne vuxen än. Va barn ett tag till älskade du❤
Nu är jag på väg hem. Det blev inte som förr. Men långt mycket bättre än i fjor.
Och att hon va så glad överväger ju allt. Det gjorde att jag svalde min klump och slappnade av.
Det blev en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar